torsdag 7 augusti 2014

Tack Stockholm Pride!

Pride-tältet
RFSU har medverkat i Pride House med inte mindre än 15 programpunkter, hängt i Pride Park med LiQuid, skolinformatörerna och internationella gruppen, samt gått med den röda brandbilen i paraden. 
– Jag tycker det är väldigt kul att RFSU kan visa upp sin bredd. Vi ordnar många panelsamtal för att RFSU är en bred organisation som arbetar med många olika frågor och under Pride kan vi diskutera allt utan beslut. Därför är det bra att vi har 15 samtal istället för tre samtal. Tyvärr inföll sig de flesta panelsamtalen mellan tisdag och torsdag, bättre spridning vore bra till nästa år. Det vore även bra att inte alla samtal är 45 minuter långa, vissa samtal behöver 1,5 timme, större flexibilitet och variation skulle vara bra för att kunna fördjupa sig ytterligare. Det har diskuterats allt från SRHR internationellt till normkritisk familjejuridik, BDSM och kommunikation, samt queert åldrande, säger Elin Bengtsson, projektledare för Pride hos RFSU.

Sex på kartan och minnen från sexualundervisningen i skolan



Elin Bengtsson

I Pride park är tältet väldigt mysigt vilket fick många människor att stiga in fastän placeringen var väldigt undangömd, och Elin hoppas på en bättre placering till nästa år. Även det arbete som volontärerna gjort i RFSU-tältet, med medlemsvärvning, information och olika aktiviteter, är förstås av största vikt. 
– Tältet har haft en strid ström av besökare som varit nyfikna på RFSU:s arbete, kommit in för att köpa en bok, spela vårt nya ordspel Snabbis, de kunde även skriva och berätta om sina minnen av den egna sexualupplysning från skolan och de kunde sätta ut ett hjärta där dem har haft sex i världen. Vi har även haft en del programpunkter i tältet, fortsätter Elin. 

Det enda molnet på himlen var att vårt annars så pålitliga paradfordon, den lilla röda brandbilen, fick krångel med generatorn vilket gjorde att musikanläggningen inte gick att använda.
– Men vilka fantastiska aktivister vi har som trots detta lyckades hålla peppen hela vägen till Östermalms IP! säger Elin.

Missade du alltsammans? Inom kort kommer också foton från paraden läggas upp på vår facebooksida.

Tack för mig, Ulrika Hammar, 
Daniel Ivarsson och Josefin Morge! 

/Matilda Strömberg, Internationella Gruppen och Aborträttsnätverket

lördag 2 augusti 2014

Gå med RFSU i Prideparaden!



Slut upp bakom vår röda veteranbrandbil! Vår DJ Sparkly Pony spelar dansant electro och queera favoriter och hjälper oss att hålla peppen hela vägen från Mariatorget till Östermalms IP. Självklart behöver en inte vara medlem för att vara välkommen att gå med oss. Så bjud med dig alla dina vänner och alla som du längtat efter att lära känna, och gå, studsa, tokdansa, lunka, rulla eller hoppa dig fram genom stan tillsammans med oss!
Om du har en RFSU-tröja, ta gärna på dig den. Det kommer också finnas ett antal att låna.
Paraden avgår från Mariatorget med samling kl 12.00, avgång kl 13.00. RFSU startar som nr 15 i ordningen.

Kom i god tid, så att du hittar brandbilen bland alla andra tusentals paraddeltagare!

fredag 1 augusti 2014

Heteronorm inom äldrevården - försvinn!

Publiken har nästan högre medelålder än panelen, men panelen ledd av Anna-Maria Sörberg, frilansjournalist och åldrande, har på många olika sätt kommit i kontakt med queera äldre personer. Annika Karlsson Rixon är samtidskonstnär och har arbetat med en bok med porträtt av äldre HBTQ-personer och gestaltat dem precis som de är. 
- Själva åldrandet för en queer person kan vara normbrytande idag. Det är inte självklart att vara med på bild i representation längre, de ska vara unga på bild och många vill inte se sig själva gestaltade för att de inte är tillfreds med sitt åldrande, anser Annika. Ulrika Dahl instämmer; 
- Det är svårt att hitta queera personer på bild. En vill vara attraktiv även fast en åldras, attraktiv till kvinnor som attraherar hen. Det är dåligt med representation bland bilder så de yngre ser aldrig äldre HBTQ-personer representerade i tidningar och magasin. Därmed vet inte yngre personer mycket om hur det är att vara och bli äldre som HBTQ-person. 

Anna-Maria Sörberg Foto: Aftonbladet

Livet ser olika ut för olika personer
Christian Antoni Möllerup, vice förbundsordförande för RFSL och som är involverad i RFSL:s projekt för äldre HBTQ-personer, vill förtydliga att allas upplevelser ser såklart olika ut. Vissa personer vill bo i kollektiv, andra flytta till ett hus i Spanien. 
- Vissa människor väljer till och med att lägga sin sexualitet på hyllan och gå tillbaka på ålderns höst och bo på vanliga heterosexuella äldreboenden då deras partner har gått bort. Det är viktigt att den äldre generationen får vara med och bestämma hur vi ska utföra olika HBTQ-vänliga äldreboenden och se hur de ska bo. En del kanske inte har barn och barnbarn, och behöver då större tillgång till att bo i mer sociala kontexter, som i just kollektiv. 

"Jag vill att välfärdsstaten Sverige i framtiden ska ge så mycket pengar 
till hemtjänsten att den anställda kan måla mina naglar och läppar röda, 
och berätta om all HBTQ-aktivism som sker i Sverige."

Framtiden
Janne Bromseth, genusforskare och redaktör för boken LGBTQ-personer och åldrande, vill se mer forskning på ämnet, de få och små studier som finns idag räcker inte för att kunna veta hur äldre personer vill leva och vad som är bäst för dem. 
- Vi måste se till den kollektiva aspekten och dela med oss av allt vi vet för att kunna göra det bästa möjliga av situationen. Vidare säger en i publiken att det råder en stor skillnad mellan Göteborg och Stockholm, där Göteborg har skapat en grupp av äldre HBTQ-personer som arbetar politiskt med att få en bättre tillvaro men att Stockholm arbetar mer mot sociala tillställningar och inte politiskt. Vilket alla stämmer in i och håller med om att de båda städerna skulle behöva en politisk grupp likväl social för att maximera chansen att få en bra tillvaro som äldre. 

Målet i framtiden är en bättre tillvaro för äldre HBTQ-personer, RFSL har en plan för hur detta ska ske och satsar nu stort, för idag är det ingen kommun i Sverige som arbetar med frågan. Hetronormen måste bearbetas inom äldrevården och även senare inom hemtjänsten. Ulrika avslutar med sin vision av framtiden; 
- Jag vill att välfärdsstaten Sverige i framtiden ska ge så mycket pengar till hemtjänsten att den anställda kan måla mina naglar och läppar röda, och berätta om all HBTQ-aktivism som sker i Sverige.

Hur kan svenskt bistånd bidra till hbtq-personers rättigheter?


För bara några dagar sedan fattade regeringen beslut om ny biståndsstrategi gällande Uganda. Den lag i Uganda som har införts, och som starkt begränsar hbtq-personers rättigheter, har fått konsekvenser på det svenska biståndet.
– När lagförslaget i Uganda lades trodde ingen att det skulle gå så långt att presidenten skulle skriva under. Vi har försökt att motverka det under lång tid. När lagen kom började vi diskutera hur vi skulle göra för att det ska bli så bra som möjligt för hbtq-personer. Efter diskussioner med aktivister och paraplyorganisationer har vi nu beslutat att frysa biståndet som är stat till stat, men fortsätta stödja det civila samhället. Vi kommer att ha fokus på mänskliga rättigheter, däribland hbtq-personers rättigheter, sa biståndsminister Hillevi Engström i ett panelsamtal om svenskt bistånd på torsdagen.

Hans Linde, vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson, tycker att regeringen agerat på ett bra sätt:
– Svenskt bistånd får aldrig vara neutralt, det ska ta ställning. De länder som drog in biståndet, t.ex Norge, gjorde det mer om att vinna poäng i sin egen hemmapublik snarare än att försöka hjälpa folk i Uganda.

Hans ingår i riksdagens SRHR-grupp, ett tvärpolitiskt nätverk som arbetar med frågor som mödradödlighet, abort, sexualupplysning och hbtq-personers rättigheter. Även här är man även ofta överens över partigränserna.
– SRHR-gruppen har gjort mycket. Jag är stolt över moderaternas utveckling i dessa frågor. Vi kan komma överens. När vi ska förhandla i FN är det lättare när vi är överens på hemmaplan, sa Hillevi.

Men det finns också frågor där partierna har olika åsikter. Det gäller till exempel den nya biståndsplattformen, som Hans anser har för lite fokus på just hbtq-frågor.
– Vi har hört talen och sett de fina dokumenten från regeringen, men det är fortfarande bara en promille av biståndet som går till hbtq-frågor. Det är ett tydligt samband mellan att vara fattig och vara hbtq-person. Vi måste bryta ner fördomarna för att bryta ner fattigdomen.
Hillevi menade att plattformen ska skapa bättre levnadsvillkor för alla som lever i fattigdom och förtryck.
– Det viktigaste är att vi når ut till de människor som har det allra sämst, det gäller oavsett om man blir misshandlad för att man är hbtq-person eller inte har mat för dagen eller har drabbats av en naturkatastrof.

Även vad gäller asyl och flyktingfrågor finns det skillnader mellan regeringen och oppositionen.
– Asyl och flyktingfrågorna hänger ihop. Vi ser hbtq-aktivister som kommer som flyktingar från Uganda som Sverige nu säger nej till. Vi har avvisat personer från Uganda efter att man infört den nya lagen. Man har i princip slutat ge öppna ugander att få visum till Sverige. Så får det inte vara! sa Hans.
En person ur publiken håller med. Två seminarier under Pride har fått ställas in för att deltagare från just Uganda inte fått visum till Sverige. Hillevi säger att hon inte kan svara för enskilda fall, men att hon har stort förtroende för Migrationsverket som nu också har en hbtq-specialist involverad i de asylprövningar som görs.

När panelen mot slutet blickar framåt tycks konsensus råda igen. Enligt Hans är de viktigaste frågorna för biståndet framöver rätten till den egna kroppen och den egna sexualiteten. Om man ska bli gravid eller inte, om man ska avbryta sin graviditet.
– Jag håller med. Med tillägget att kvinnlig könsstympning måste upphöra liksom tvångs- och barnäktenskap, sa Hillevi.
På fredagen stod det klart att Ugandas konstitutionella domstol häver den kritiserade anti-gaylagen. Lagen är ogiltig eftersom den antagits i parlamentet utan det nödvändiga antalet närvarande, uppger TT.

torsdag 31 juli 2014

Fittlek i grupp – snart verklighet?

På bilden från vänster: Gisela Janis, Suzanne Larsdotter, Aleksa Lundberg och Helena Sandström

Fittlekar i grupp, utsuddade gränser mellan sexualiteter och jävligt mycket analsex mellan heterosexuella cis-män. Det är vad framtiden håller i sin hand enligt RFSU:s spanarpanel om sex och normer.

Spanarpanelsens samtalseledare är skådespelaren Helena Sandström. Varje paneldeltagare har gjort iakttagelser omkring sig och utifrån dem dragit egna slutsatser om vart våra sexuella normer är på väg.
Gisela Janis, förbundsordförande för RFSL Ungdom, tänker sig att vi kommer att ha en mer flytande sexualitet.
– Jag tror det grundar sig i ett behov hos oss att leva friare och det gör att vi kräver mer bekräftelse. Jag tror vi kommer att vilja ha sex med fler personer och att inte definiera oss så hård, säger hon.
Gisela Janis menar att Homo- Bi- och Transbegreppen håller på att bli mer uppluckrade och att det medför möjligheter.
– När ramarna luckras upp kan vi få mer lust och mer möjligheter att ligga med vem vi vill. Det blir mindre risk att vi placerar oss själv i ett fack för att sedan stanna i det. Vi slipper hålla oss inom en box som innehåller förbestämda regler för vilka villkor som gäller.

Tillhörighetsproblem
– Om 30 år tror jag vi är mycket friare och kan tillfredsställa våra behov i en högre grad. Vi rör oss mot att bli mer queera och det öppnar dörrar, säger Gisela Janis.
Men det kan också medföra problem med tillhörighet. När Gisela Janis själv kom ut kunde hon kliva in i en grupp av lesbiska personer.
– Risken finns att gemenskapen blir för bred när gränserna luckras upp, säger hon.
Vi är dock på väg åt rätt håll. Gisela Janis menar att vi pratar mycket mer om hur kön begränsar oss nu för tiden.
– Om vi lyckas avskaffa de juridiska könen till exempel. Då kommer kön få mindre betydelse och vi kanske vågar ligga mer med andra typer än de binära könskategorierna, säger hon.

Råd från apor
Skådespelaren och regissören Aleksa Lundberg håller med henne.
– Det får mig att tänka på människans närmaste släkting bonobono-apan som ligger med allt och alla. Det tycker jag säger någonting om oss. Jag håller med om att de kategorier av sexualiteten vi har i dag är oerhört begränsande, säger Lundberg.
Suzann Larsdotter, som är auktoriserad sexolog, är inne på samma spår.
– Jag har också studerat de där aporna för att de faktiskt har gnuggsex. Vi behöver komma bort från att allt ska handla om penetration, säger Larsdotter.
Temat på hennes spaning är att älska sin egen fitta så som du älskar din egen. Under hennes workshop Fittan i fokus på Pride vad kön enorm. Det är belagt i forskningen att kvinnor som har sex med kvinnor har bättre sex och mer ses, enligt Larsdotter.

Lesbiska har bättre sex
– Redan Kinsey på 50-talet såg det. Han skrev att de har längre sex, de har fler orgasmer och uppmanade män att lära sig av lesbiska kvinnor. Det är en myt att det skulle ta längre tid för kvinnor att få orgasm än för män.
– Sex innebär inte att något måste stoppas in någonstans, utan för som bono bono-aporna istället. Jag tror man har missuppfattat något om man har den synen på sex, säger Larsdotter.
Hon vill se en frigörelse där det är tillåtet att leka och ha kul med fittan. På Queerfilmfistivalen i …… såg hon filmer med fittor som sjunger med hjälp av trådar och andra där kokta hönsägg stoppades i fittan för att se hur musklerna jobbar med att trycka ut dem.
– Jag tror på en framtid där vi kan vara stolta över våra kön, oavsett hur de ser ut. Det gäller inte bara fittor utan att vi ska kunna visa upp våra kön utan löjliga ideal som säger att kulen ska vara en meter lång och stålhård, säger Larsdotter.

Oerhört mycket analsex
Aleksa Lundbergs spaning handlar om det eviga hyllandet av det manliga geniet, som hon ser konstant omkring sig. Inte minst på scenhögskolan där hon själv har studerat. Där pågår det hela tiden.
– Jag tror att heterosexuella cis-män kommer att ha oerhört mycket analsex i framtiden. Enligt normerna i dag får man knappt krama en annan man om man inte står vid en fotbollsplan. Men det här eviga hyllandet av det manliga geniet ser jag som ett solklart tecken på att cis-mannen behöver leva ut sina lustar och knulla geniet i röven.
Lundberg berättar hur hans tankar nyligen skildrats av en filmstuderande i Göteborg.
– Efter de manliga lärarnas oändliga hyllande av en filmskapare som heter Robert Frank dag ut och dag in tröttnade studenten. Som svar gjorde studenten en film där hen visar hur lärarna blir knusslade i röven av den där Robert Frank, säger Lundberg.

Hopp för pegging
En person i publiken frågar: Finns det något hopp för peggingen? Kommer cis-männen vilja bli knullade av kvinnor med strap-on?
– Absolut, svarar Aleksa Lundberg. Det kan behövas för att kompensera upp allt det här påsättande som män sysslar med i dag.
Suzanne Larsdotter håller med och menar att det är bra för alla parter att prova pegging.
– Det händer något oerhört spännande i relationen när en cis-vinna sätter på en cis-man med strap-on. Maktrelationen förskjuts och det kan vara oerhört lärorikt.

Vi måste jobba i allianser mot högerextremism

Efter Europavalet hände något. Högerextremister och nationalister kom in i regeringar och fick mer röster och större utrymme att synas och höras. RFSU valde att göra föreläsningen på Stockholm Pride, om hur högerextrema och konservativa krafter i Europa påverkar HBTQ-rättigheter och aborträtt, innan valet till Europaparlamentet vilket med rätt blev ett välbesökt seminarium i Ekoteket i Pride House.

Enligt paneldebattörerna, Stefan de Vylder (författare och nationalekonom), Emilie Weiderud (RFSU:s aborträttsnätverk) och Mikael Gustafsson (EU-parlamentariker för vänsterpartiet), har högerextremister en förlegad, patriarkal och hetronormativ syn på världen där de inskränker rättigheterna av alla som inte tillhör deras egen grupp. Det är heller inte förvånande att högerextrema partier har fått en frammarsch i EU och vann många mandat i Europaparlamentsvalet i våras.
- Det är inte så oroande att högerblocket, med sina 360 platser, har många mandat i parlamentet, utan det är oroande att högerextrema har 52 platser som kan fungera som vågmästare, menar Mikael. Men eftersom parlamentet sällan är fullt vid omröstningar från högerblockets sida är inte Mikael speciellt orolig att de högerextrema ska ha så mycket inflytande om så länge de inte ingår i de stora allianserna.

Stödet för HBTQ-rörelsen är större nu någonsin än tidigare, Malta blir allt HBTQ-vänligare och påven har stort inflytande i de katolska länderna med sin kampanj för samma grupp.
- Jag har sett en framgång för HBTQ-rörelsen då de högerextrema kan vara för dem och hävda att de arbetar för mänskliga rättigheter, men totalt glömma kvinnorsrättigheter till abort. Aborten har på senare år fått bakslag med den organisaerade gruppen One of Us. Irland säger att de inte har råd och kan fokusera på båda dessa grupper samtidigt och kan därför komma undan nöjt med att de arbetar för HBTQ-rörelsen.

RFSU:s förbundsordförande Kristina Ljungros som är moderator undrar därmed vad vi kan göra åt situationen och om det finns lösningar på motgångarna?
- Kraften i civilsamhället har betydelse för vad som tas upp på EU nivå. Estrellarapporten var mitt största personliga misstag där jag insåg för sent att jag inte hade civilsamhället med mig, säger Mikael. För att lyckas måste vi mobilisera människor först och sen bygga upp en rapport igen. One of Us är sjukt bra på att jobba strategiskt, vi måste bli bättre på det och organisera oss.

- USA har valt att fokusera intersektionellt på reproduktiva rättigheter. För att ge ett exempel har olika grupper kommit samman kring rätten att ha/inte ha barn. Högerextrema tycker ofta att vissa grupper får för många barn och vill inskränka rätten att bestämma själva, därför har grupper börjat arbeta mellan anti-rastistiska grupper, feministiska grupper och HBTQ-grupper för att motverka denna mänskliga rättighet. De kikar inte bara på lagar utan kollar på allt kring hur vi skapar ett samhälle. Jag tror det är viktigt att vi arbetar i breda allianser och arbetar tillsammans för ett bättre samhälle.

En stor lättnad hördes i publiken när Emilie berättade om att det finns hopp. Om vi kan få till organiserade paraplyallianser så kan vi bättre samla kraft tillsammans för att arbeta mot högerextremism och för rätten till att välja, vara och njuta.

Tänk om du får barn – och ångrar dig

På bild från vänster: Kristina Ljungros, Ulrika Westerlund, Ulrika Dahl och Johanna Dexter Wistedt.

Att inte vilja ha barn provocerar. Även inom HBTQ-sfären. Sedan det blev möjligt för samkörande par att få assisterad befruktning har barnnormen börjat slå rot i homokretsar – och det kan innebära ett utestängande av de som är frivilligt barnfria.

Kristina Ljungros, RFSU:s förbundsordförande, leder samtalet No more babies? i Pride House. Bakgrunden är en krönika i Ottar skriven av Tomas Hemstad om att den nya skiljelinjen för utanförskap snarare går mellan barnfamiljer och barnfria, än mellan sexuella läggningar. Artikeln har fått enorm spridning.
   – Ämnet väcker uppenbarligen starka känslor, säger Kristina Ljungros. 
   Johanna Dexter Wistedt är frivilligt barnfri och aktiv i RFSL och berättar att synen på frivilligt barnfria har förändrats.
   – I början var det mycket folk som trodde att man inte gillade människor alls om man inte vill ha barn, säger hon. Nu är det vanligare att vissa inte reagerar alls men jag får fortfarande kommentarer om ifall personen jag blivit kär i inte vill att jag ska bli mamma. Och att det är egoistiskt av mig att inte vilja bli det.

Extremt efterfrågat
Ulrika Westerlund, RFSL:s förbundsordförande har ett annat perspektiv på frågan. Hon ville själv ha barn från början, men kunde inte av medicinska skäl. På det sättet utsattes hon inte för den pressen som Johanna Dexter Wistedt upplever.
   – Nu upplever nog många att jag är för gammal och utsätter mig inte för de frågorna av det skälet istället, säger Ulrika Westerlund.
   RFSL har länge haft familjepolitik som en högt prioriterad fråga. Det har handlat om att undanröja de hinder som finns för att de som vill ska kunna skaffa barn. Ulrika Westerlund berättar att det är extremt efterfrågat i HBTQ-världen.
   – Det är en av de vanligaste frågorna som människor hör avi sig till oss om. De behöver ofta juridisk rådgivning eller liknande, säger hon.

Vurm för familjelivet
Enligt Ulrika Dahl, som är genusforskare, råder det en babyboom just nu. Och den bärs upp även i homo- och transpersoner.
   – Förr var det inte ens ett alternativ som flata, men nu har det ändrats och blivit en reell möjlighet, säger Ulrika Dahl.
   Hon säger att det råder en vurm för familjelivet i alla samhällskasser, understött av alliansens familjecentreade retorik. Den bilden får stöd av Ulrika Westerlund.
   – Det är extremt många i HBTQ-rörelsen som skaffar barn. Bara på RFSL:s förbundskansli är det sju personer som är föräldralediga just nu. Så såg det inte alls ut för tio år sedan, säger hon.
   Sedan 2005 är det möjligt för samkörande par att få assisterad befruktning på svenska sjukhus. Enligt Westerlund har det präglat den rådande generationen HBTQ-personer. Men för Johanna Dexter Wistedt innebär det en kluven känsla.
   – Jag är glad att som HBTQ-person nu få frågan om jag vill skaffa bar.. Men samtidigt finns förutsättningen där outtalat att bara för att jag nu kan så borde jag också vilja, säger Wistedt.

Fortfarande diskriminerande
Ulrika Westerlund påpekar dagens familjejuridik fortfarande är mycket diskriminerande mot HBTQ-personer och att RFSL har mycket kvar att jobba med på den fronten. Ingen har någonsin tyckt att RFSL skulle lägga för mycket resurser på den typen av frågor och det gör inte heller Johanna Dexter Wistedt.
   – Jag tycker det är en fråga om mänskliga rättigheter, att alla ska ha samma förutsättningar, säger hon.
Men HBTQ-världen är inte befriad från traditionella problem rörande familjebildande, enligt Ulrika Dahl.
   – Skilsmässorna är på framfart. Det är minst lika många HBTQ-par som heteropar som skiljer sig, säger hon.
   – Det handlar förstås om djupt affektiva frågor som realiseras när man skaffar familj. Vi HBTQ-personer utmanar en hel del normer men vi reproducerar andra.

Inte bättre än heteropar
Ulrika Westerlund känner igen problematiken – att det är vanligt att det inte fungerar som man har tänkt sig. Hon tror inte HBTQ-äktenskap skulle vara lyckligare än någon annans. Men det viktiga för RFSL är inte att övervinna relationsproblem utan att skapa likadana förutsättningar för HBTQ-personer som för andra.
   – Lagstiftningen förutsätter att en CIS-kvinna och en CIS-man gifter sig och lever ihop tills någon av dem dör. Om man avviker från den normen är det inte säkert att lagstiftningen kommer att hjälpa dig, säger Westerlund.
   Kristina Ljungros undrar om Johanna Dexter Wistedt är rädd för att vädra kritik mot barnnormen för att inte riskera att lägga krokben för HBTQ-par som vill bilda familj. Wistedt instämmer i att många som är frivilligt barnfria är rädda med att vara öppna med det, men tror inte att det skulle vara värre i HBTQ-rörelsen än någon annanstans.
   – Det intressanta är att höra hur man pratar med personer som är barnfria, säger Wistedt.. "Men gud, tänk om du ångrar dig" frågar många. Tänk om jag skulle lägga handen på någon gravid persons mage och ställa samma fråga.

Fittsafari


Bilden är från Max Görans projekt om sjungande fittor 
som visades våren 2013 på Liljevals


Skrattet klungar genom publiken när Renita Sörensdotter och Suzann Larsdotter med överdrivna rörelser visar hur skönt det kan vara att tillfredsställa sig själv genom att dra i blygdläpparna som går ända upp till Suzanns öron. Deras välkända föreläsning Fittan i teori och praktik gör att salen fylls med intresserade människor som står längst med väggarna och sitter på golvet.

Föreläsningen går igenom allt från anatomi till praktexempel på gånger det har gått fel, Suzann (fittaktivist och sexolog) berättar om gången i en telefonkiosk.
- När jag ringde till vårdcentralen för första gången och skulle beskriva var det kliade någonstans stod jag i 10 minuter och försökte komma på hur jag kunde beskriva det, jag visste inte vad det hette! Till slut sa jag att det kliade någonstans på mitten. Personerna i publiken tjuter av skratt.

Under fittsafarin går vi genom allt tillsammans med ett gäng bilder på fittor av alla möjliga slag, allt från Buck Angels fitta till piercade fittor med stora som små blygdläppar. Att se på andras fittor är bästa sättet att lära sig om sin egen fitta och en egen fittspegel är ett måste. Kolla vart urinröret sitter, nära slidan eller mer mot klitoris? Kolla även på din egen fitta när den är avslappnad och sedan när den är upphetsad för det är en stor skillnad.
- Det bästa är att fota din fitta och sedan lägga upp bilden på storbild på din TV och bara titta på den. Visa stolt upp bilderna för kompisarna, det är så mycket bättre än semesterbilderna, säger Renita (genusforskare och sexualupplysare).

Suzann berättar om hur viktigt knipövningar är då hela fittan är uppbyggd av muskler runt anus, slidan och urinröret. Genom att göra sina knipövningar kan du lära dig att klämma dig till en orgasm, men det är inte en lösning för alla. Andningen steg i lokalen vid samtalsämnet och man kunde höra hur alla knep och kom på sig själva att det var riktigt skönt att göra övningarna.
- En gång på mitt gym i Eskilstuna satt jag och gjorde benlyft i en halvmåne som också stabiliserar coren, då plötsligt kände jag hur blodet började pumpa och hur jag fick orgasm till slut, NO HANDS! Då ska jag säga er att det var bra att vara på gymmet för jag kunde bara skrika ut allt jag kände just då, berättar Suzann. Det finns också någonting som heter Coregasm, där personer faktiskt får orgasm av att jobba med just coren, fortsätter Reina.

Såklart går de igenom analen, mensen (kolla in Erotic Red), klitoris, vestibulit och mycket, mycket mer. Men i slutet handlar allt egentligen bara om att ta sig tid att lära känna sin egen kropp och att kommunicera med sina partners.
- För det finns få riktigt duktiga tankeläsare i världen och det finns inget sexigare än när personen jag ligger med säger; jag tycker om att bli smekt på höger insida av den inre blygdläppen, menar Suzann. Efter föreläsningen kom många fram och sa att om alla sexualupplysningar skulle vara så här informativa och roliga, skulle den svenska befolkningen kunna allt om sex.

Föreläsningen hålls även på engelska, fredagen den 1 augusti kl.12 i Marionetten, Pride House.

Därför ska du komma ut – varje dag

Robert Jacobsson, känd från Ligga med P3. Foto: Daniel Ivarsson

Öppenhet är vårt försvar löd ledorden på tidigt 80-tal. Men ska det verkligen vara nödvändigt att hela tiden komma ut som homo eller trans eller vad det än är?
– För mig har att komma ut betytt flera år av ångest, depression och illamående, säger Robert Jacobsson som är sexolog och programledare i Ligga med P3.

RFSU:s Emma Wieslander leder samtalet i Pride House. Det handlar om varför det läggs så stor vikt vid att komma ut, hur det sker och med vad. Är det önskvärt att fortsätta komma ut och vad innebär det egentligen?
   – För mig har det betytt år av ångest, depression och illamående. Men också en frigörelse från heterosexualitet och att jag kunnat skapa mitt eget liv, säger Robert Jacobsson.
   Mikael Hansén Goobar är lärare och skolinformatör för RFSL. Hans perspektiv är mer teoretiskt än personligt. Han vill understryka att begreppet att komma ut enbart är relevant där det finns en norm och en förväntan att bryta emot.
   – Om jag kommer ut med att jag gillar vaniljglass är det ingen som säger "oj, jag trodde du var en sådan som gillar choklad." Att komma ut innebär att vara en normbrytare och normbrytare måste alltid berätta om sig själva. Det är problematiskt, säger Mikael Hansén Goobar.
   Att komma ut innebär inte bara att bryta mot heteronormen. En transperson kommer ut för att hen bryter mot könsnormer. Jon Voss som är chefredaktör för QX.se säger att även en glutenallergiker bryter mot normer.
   – Mycket handlar om att berätta om våra liv. Vi kommer ju ut på massor av sett hela tiden. Jag kommer ut som glutenallergiker och det innebär också problem. Eller om man är läderbög eller gummibög. Människor berättar om sig själva och då kommer man ut, säger Jon Voss.

Kommer ut varje dag
Att komma ut görs inte en gång för alla för att sedan vara avklarat. Det sker varje dag. I varje nytt möte.
   – Om jag är på en resa med min partner så kommer jag ut som bög flera gånger varje dag, säger Robert Jacobsson. I min vardag är jag väldigt öppen med att jag är bög men det sker ändå åtminstone någon gång i veckan.
   – Jag håller med. Jag kommer ut flera gånger varje dag men på olika sätt. Nu kommer jag ut som transperson från att tidigare ha kommit ut som bög säger Aleksa Lundberg som är skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.
   Men att komma ut behöver inte ske i form av att berätta om sig själv – det sker hela tiden utifrån utomståendes förutfattade iakttaganden.
   – Att jag aktivt kommer ut och berättar något om mig själv händer ganska sällan, däremot kommer jag säkert ut väldigt ofta när jag berättar att jag jobbar med RFSL och andra drar slutsatser utav det. Jag kommer ut när jag badar med kollegorna och de ser ärren efter min bröstoperation. Eller om någon besöker min Facebook och ser vad jag sysslar med, säger Mikael Hansén Goobar.
   – Jag kommer ut hela tiden av att jag lever med en man, säger Jon Voss. Vi måste hela tiden förhålla oss till det och tänka på om vi ska ta varandra i hand eller kyssas offentligt.
Aleksa Lundberg – skådespelerska, dramatiker, regissör och journalist.

Bagatelliserat i HBTQ-rörelsen
Att komma ut kan vara problematiskt enligt Mikael Hansén Goobar. Oavsett om det sker då någon drar egna slutsatser eller berättar själv.
   – Jag skulle vilja att vi alla skulle tänka på att reagera som att den personer inte kommer ut. Oavsett om någon är positivt överraskad och imponerad eller äcklad av det kan vara problematiska reaktioner.
   Men frågan är vad vad som går att göra åt det. Enligt Aleksa Lundberg behöver vi se problemen associerade med att komma ut som en del av en större mönster.
   – Jag tror på ett intersektionellt arbete. Att olika typer av diskriminerade grupper samarbetar då mönster av makt samspelar och är sprungna är samma källa. Det är det vi har att slåss emot, – alla diskriminerade människor. På individnivå handlar det om att ta sina mänskliga rättigheter på allvar. Att kräva rätten att inte bli ifrågasatt för sitt avvikande.
   Men Robert Jacobsson menar att vi inte får glömma att behandla hur vi hanterar att komma ut inombords.
   – Jag skulle vilja att vi inte bara ägnade oss åt strukturell kritik utan även ägnade tid och rum åt att berätta om våra trauman. Det tycker jag saknas i HBTQ-communityt i dag, säger Robert Jacobsson.
   – Jag tycker HBTQ-rörelser överlag har bagatelliserat att komma ut. De flesta av mina vänner har vad jag brukar kalla för ett HBTQ-tramuma och många har en märklig relation till sina föräldrar bara för att de är icke-heterosexuella eller trans.

Enorm kraft
 Enligt Jon Voss är intresset för berättelser om att komma ut enormt. Det är den typen av berättelser som läsarna på QX.se klickar mest på. Den mest lästa av alla är den om när Kajsa Bergqvist kom ut. För honom finns det en enorm kraft i att komma ut.
   – Jag kommer också från en tid då hela grejen var att komma ut – att ju öppnare vi är desto större möjlighet har vi att påverka bilden av vad det innebär att vara en HBTQ-person, säger han.
   – 'Öppenheten är vårt försvar' var ett ledord på 80-talet. Det håller fortfarande. Att kunna motarbeta negativa bilder av oss själva, bilder som säger att så här är en bög eller så här ser en lesbisk person ut. Då är det viktigt att vara öppen för att kunna motverka det, säger Jon Voss

onsdag 30 juli 2014

När tvåsamheten skaver

När Malin Dahlström och Magnus Hübner från RFSU Stockholms Fria relationsgrupp presenterade utmaningarna med tvåsamhetsnormen var det nog många i publiken som kände igen sig. Magnus var dock noga med att betona att det som känns självklart här, inne i Pride House, inte nödvändigtvis är det utanför, i samhället i stort. Och Fria relationsgruppen bildades just för detta: att fokusera på de relationer som det inte är så stort fokus på i samhället annars.

I sitt samtal berättade Malin och Magnus att de känner att tvåsamhetsnormen är både stark och snäv.
– Även om du själv definierar som att du lever i en tvåsam relation, så finns det förväntningar på exakt hur den ska se ut. Det är inte självklart att åka på semester med en kompis istället för sin sambo, att skaffa barn ensam eller flytta isär även om man fortsätter att vara tillsammans, sa Malin.

Malin berättade också om relationstrappan. Om hur vi förväntas 1. bli ihop, 2. flytta ihop, 3. gifta oss, 4. skaffa barn. Det ska ske i en viss ordning och i en viss takt. Om man avviker från denna, eller stannar kvar på ett steg för länge, så ser folk det som något konstigt. Och det görs antaganden i form av frågor som ”Vad gör din man?” ”När ska ni skaffa barn?” ”Har du inte hittat någon än?”

Just det sistnämnda formuleras också ibland som ”Vad synd att hen inte hittat någon än”, som om den som inte har en tydlig relation alltid är ensam. Dessutom händer det att man som ”singel” blir utestängd från flera områden i livet eftersom man inte passar in i andras förväntningar om hur man ska leva.
– Omgivningen skapar en ensamhet åt mig som jag inte själv hade, t.ex genom att inte ringa och ”störa” sent på kvällen. Mitt jag tappar sammanhang på bekostnad av vårt vi, sa Malin.

Det är också så att ju längre bort från normen en relation kommer, desto mindre legitim blir den. Det märks både inför andra i den nära omgivningen och i samhället i stort.
– Om min släkt vill att jag tar med min partner på släktmiddag så känner jag att den relationen är viktig. Vi påverkas av hur vi blir bemötta. Hur viktig blir en relation om jag aldrig får något gehör för den? frågade Malin.

Samtalet avslutades med några konkreta tips på öppna frågor som inte förutsätter hur den personen man pratar med lever sitt liv.
– Vi är många som tjänar på att börja tänka och prata på ett annat sätt, sa Magnus.

Ja tack, slå mig gärna... men tills jag säger stopp!



För att spinna vidare på BDSM-temat som är ett återkommande tema under Stockholm Pride diskuterades om vaniljsex-utövare (icke-BDSM utövare) kan lära sig något gällande samtycke, kommunikation och förhandling av just BDSM-utövare. Vad tror ni? Finns det en risk att prata sönder sexet och göra det för tekniskt, eller är det bara positivt att lära sig alternativa sätt att kommunicera på, frågade moderatorn Elin Bengtsson från RFSU Stockholm.
- Jag minns hur frustrerande det var när jag tidigare praktiserade vaniljsex för 3 år sedan, det var färdiga paketlösningar redo att praktiseras, medan inom BDSM för individerna ett samtal om hur scenen kan genomföras på bästa sätt. BDSM-utövare har vanan att uppmana varandra om hur de vill ha det och hur scenen kan bli bättre, menar Alma från RFSU:s BDSM-grupp. Detta håller dock inte Noa Elstad från RFSU Stockholm med om, utan menar att BDSM-utövarna enbart har övat upp kommunikationen under många år och alltså är detta inte unikt för BDSM-utövare utan kan likväl fungera för vaniljsexpersoner.

Efter den omtalade våldtäktsdomen från Lund där mannen gick fri (Dagens Arena, 23 April 2014), har BDSM-kommunikation varit på tapeten. Frågan är om och hur våldtäktsrollspel påverkar oss idag?
- Det är klart att en person kan missuppfatta ett nej eller stopp, men det är högst otroligt att detta inte skulle ske då BDSM omfattas av omsorg och tillit, menar Noa. Anders från RFSU:s BDSM-grupp menar att det råder okunskap om hur BDSM går till bakom ett missförstånd av att en person säger nej. Noa fortsätter med att förklara att det handlar om smärta, makt och rörlighet. Det handlar om att definiera stoppord och om att lära känna sin kropp, och vara medveten om kroppen har fysiska eller psykiska begränsningar.

- Det är viktigt att känna till att alla som är med i scenen kan använda stoppordet när det inte känns bra. När en person är i subspace (kan liknas vid hypnos eller trans) kan det vara svårt att vara verbal eller tänka klart. Detta tillstånd borde vi tala mer om då båda parter kan bli påverkade av detta tillstånd. Detta tillstånd kan heller ALDRIG vara ett ursäktande att fortsätta en praktik som i fallet med våldtäkten i Lund, säger en person från publiken.


Förhandling är viktigt. Att lyssna på varandra är viktigt. Att uppmuntra till ett klimat där samtal kan ske är viktigt. BDSM är inte okomplicerat och därför behövs även avancerad kommunikation. Noa tar upp liknelse med Non-Violent Communication (NVC).
- NVC handlar om att visa empati om eget ansvar, höra vad den andra vill och behöver, ett konfliktlösningsverktyg, detta för att undvika krav eller plikter. Det vi vill åstadkomma med NVC är att göra en scen så bra som möjligt utan skam och skuld. Vi bestämmer ju vad för makt som ska pågå i våra scener, vi kan bestämma vad vi vill. Vi kan även ändra på det.



TITTA GÄRNA FÖRBI BDSM-GRUPPENS WORKSHOP I PRIDE PARK PÅ FREDAG OCH LÖRDAG KL. 16:30 I KINKY KVARTERET!

tisdag 29 juli 2014

Alla ska få vara stolta och sugna om de vill!


På seminariet queer intersektionell sexualupplysning samlades Sveriges största namn inom just sexualupplysning i RFSU och RFSL:s regi. Robert Jacobsson (sexualupplysare i Ligga med P3), Suzann Larsdotter (sexolog, RFSL), Hanna Hannes Hård (projektledare Transformering.se) och Christine Bylund (funktionsaktivist) samt moderatorn Renita Sörensdotter (genusforskare och sexualupplysare) samlades efter många år av frustration över den normativa sexualupplysningen i Sverige.

– Idag är sexualupplysningen fortfarande tungrott och konservativt, det är alltid ett steg framåt och två steg bakåt. Vi har aldrig riktigt tid att diskutera hur detta kan förändras för att synliggöra alla, säger Robert Jakobsson och menar att Ligga med P3 är ett forum som riktar sig till hela befolkningen. För att få med sig alla spektrum jobbar Robert med staplar där han täcker in alla typer av människor, dock är radio ett svårarbetat medie då till exempel att det inte kan höras om personen som samtalar är rasifierad, funktionsnedsatt eller på annat sätt inte tillhör den vita heterosexuella medelklassen.

Christine arbetar dagligen som funktionsaktivist tycker att sexualupplysningen bör använda sig mer av erotiska bilder där funktionsnedsatta representeras, detta för att ta bort avsexualiseringen av denna grupp. Hanna från Transformering.se tycker att transpersoner borde vara med i sexualupplysningen mer idag. 
– Transpersoner ses som att de måste ha en negativ syn på sin kropp och inte vara bekväma i sexuella sammanhang, deras kroppar är i många fall avsexualiserade. Detta behöver såklart inte vara sant, utan många njuter av sin kropp och detta borde sexualupplysningen också visa upp.

Då Renita valde att använda sig av Bikupor (små diskussionsgrupper) i publiken kom intressanta synpunkter upp, bland annat om sexual upplysningen behöver ett neutralt ord för könsorganen för att inte exkludera någon. Detta tycke några i publiken var bra, exempelvis finns ”Juck” på engelskan som beskrivs som könsneutralt men kan översättas till ”skräp” på svenska. Bör detta kanske till och med tas med till RFSU Kongressen nästa år och diskuteras utifrån queer intersektionell sexualupplysning? Det tåls att diskuteras framöver och vem vet kanske ser vi en översättning på ”Juck” i Svenska Akademins Ordlista i framtiden?

Behöver vi införa en samtyckeslag?


Under tisdagseftermiddagen anordnade RFSU ett panelsamtal i Pride House om samtyckeslagstiftning. Deltagare var Eva Diesen, jurist och forskare på Stockholms universitet, Lina Hjort, jurist och vänsterpartist samt Maria Andersson, generalsekreterare på RFSU. My Malmeström Sobelius, ordförande för RFSU Stockholm, var moderator.

Eva Diesen menade att det finns ett behov av att ändra lagstiftningen så att den går i takt med verkliga upplevelser. 90 procent av alla anmälda sexualbrott läggs ner och det kommer inte till kännedom vad de handlar om.
–  Det beror på att de inte går att bevisa, att det inte finns tillräckligt med resurser att utreda brotten och att polisarbetet är slarvigt gjort. Det är en betydande straffrihet när det kommer till våldtäkter och detta måste ändras, sa hon.

Lina sa att många debattörer blandar ihop samtyckesreglering med omvänd bevisbörda.
– Det är alltid åklagaren som har bevisbördan. Misstänkta gärningspersoner ska inte behöva bevisa sin egen oskuld.
Hon sa också att många har svårt att förstå att bedömningen sker i två steg. Det första steget är objektivt och går ut på att fastslå om en våldtäkt har begåtts eller inte. Det andra steget är om gärningspersonen har förstått att det begåtts en våldtäkt.
– En samtyckesreglering förändrar bara den objektiva beskrivningen. Vi måste prata om hur vi ska hantera problemet med gärningsmannen inte har fattat att det är en våldtäkt.

Maria Andersson höll med Lina och sa att RFSU också anser att det är ett stort problem att så få anmälningar går till åtal. RFSU tror inte att en samtyckesreglering är lösningen på problemen, men vill ha en slags haveriutredning som ska granska varför så få anmälningar leder till åtal och så få åtal leder till fällande domar. Man bör också titta på möjligheten att införa oaktsamhetsbrott, såsom i Norge, menade hon.

Varför kan man inte göra allt detta och ändå införa en samtyckesreglering? frågade My.
– Det finns mycket som tyder på att det bli ännu mer fokus på offret. Om det inte leder till fler fällande domar är det risk att det blir ett slag i luften. Men nu finns det ett beslut om att utreda lagstiftningen en gång till så vi får se vad det leder till, sa Maria.
Eva höll inte med utan vill se mer drastiska förändringar i lagstiftningen redan nu.
– Sexualbrottslagstiftningen har utvecklats med små justeringar. Det är typiskt jurister. Jag tycker att man måste göra en feministisk maktanalys över sexualbrottslagstiftningen och ändra den i stort, inte bara småpeta i befintlig lagstiftning.
Lina sa att det finns andra vägar att gå. Hon berättade att det gjorts en stor kartläggning om hur våldtäkter hanteras i olika polisdistrikt. Den visade att det skiljer sig enormt mellan t.ex Stockholm och Västernorrland.
– Det är ett internt utredningsarbete som pågår och som ska bli intressant att följa. Här ska vi lägga ett stort fokus! Det finns en så otrolig förhoppning om att juridiken ska kunna lösa en massa sociala problem.

Missa inte RFSU:s föreläsning "Ja tack, slå mig gärna… tills jag säger stopp!" kl.16 i Hörsalen. Där kommer vi bland annat ta upp vad "vaniljsexutövare" kan lära sig av BDSM-rörelsen när det gäller samtycke.

Is it possible to be a "good feminist" and a practitioner of BDSM? Yes, honey, it is!


Trots det fina sommarvädret myllrar Pride House av folk som kommit för att lyssna på föreläsningar, samtal och seminarier. Många av dem kom till Hörsalen när det var dags för Emma Wieslander från RFSU Stockholms BDSM-grupp att prata om BDSM och feminism. Föreläsningen hölls på engelska efter önskemål från flera utländska BDSM-aktivister.
– BDSM måste alltid innefatta samtycke. Under så kallat vaniljsex kommer man ofta inte överens om så mycket. Man utgår bara från att vissa saker kommer att vara okej att göra. Men genom att förhandla och omförhandla kan vi komma undan många av de besvärliga situationer som annars kan uppstå. Min uppfattning av att hångla kan ju vara en helt annan än din, sa hon.

Emma berättade att för henne innebär feminismen ett erkännande av att det finns ett patriarkat i samhället som har makt och privilegier. Inom BDSM-världen är det okej att leka med de könsroller som ålagt oss.
– En utomstående person kanske inte skulle kunna se skillnad på en riktig våldtäkt och en spelad, men de är så långt ifrån varandra som det går att komma. Skillnaden är samtycke, säger hon.
Samtycke behöver förstås kommuniceras. Emma berättade att BDSM-utövare har flera ord som kan användas när någon känner obehag.
– Långt innan det känns riktigt dåligt så har jag ord för att omförhandla situationen. Ibland har vi även kommit överens om en gest för att jag ska kunna uttrycka mig även när jag har svårt att uttala orden, sa hon.

Något som Emma tycker är problematiskt är när samhället försöker interagera med BDSM och missuppfattar det hela. Ett exempel är ”Fifty shades of grey” och Lindex påhängande kampanj.
– De vred och vände på det så att det blev ganska fult. Deras idé bygger på föreställning om att kvinnan ska underkasta sig mannen för att rädda honom. BDSM är inte till för att roa patriarkatet, lika lite som jag hånglar med min flickvän på dansgolvet för att underhålla män!

Emma berättade att alla våra relationer påverkas av samhället vi lever i. Genom att tillåta oss att förhandla, att nå samtycke och att vara fria att njuta så kan vi arbeta mot patriarkatet.
– Genom att förhandla före, under och efter sex kan vi förändra världen genom ett möte i taget, oavsett om det är någon du haft en relation med i 20 år eller någon du träffar för en kväll, avslutade hon.

måndag 28 juli 2014

STOCKHOLM PRIDE ÄR HÄR!!!

Nu finns alla RFSU:s programpunkter på Pride House som FB-event. Gå med, dela och sprid!

Om vi inte ses i Pride House, besök gärna RFSU:s Pride Park-tält för sexualupplysning eller spela vårt nya roliga spel och utmana våra sexualupplysare i ord om sex och lust. 


HAPPY PRIDE!!!  

torsdag 24 juli 2014

Dags att checka ut från en intensiv konferensvecka


Så här efter konferensens näst sista dag är det dags att sammanfatta lite intryck och tankar. Det har varit en intensiv vecka med mycket nya kunskaper och otroligt mycket gamla och nya kontakter som stötts och blötts. Ett intryck som vi delar är att det varit ovanligt mycket "vanligt folk" som talat i de stora plena-mötena. Alltså, personer som lever med hiv har haft en egen mer tydlig röst än tidigare år.

Samtidigt är de stora läkemedelsbolagen mycket närvarande på konferensen. De möts av blandade känslor. De är med sina stora resurser nödvändiga för att en konferens som denna alls ska vara möjlig och självklart är deras forskning livsavgörande. Detta till trots sker på varje stor konferens aktioner för att visa missnöje mot hur bolagen hanterar prissättning och annat. Så även i år när delegater ordnade en så kallad die- in vid en av läkemelbolagens presentationer

Det har varit mycket fokus på utsatta grupper och det har varit mycket diskussioner om sexarbete. Många har saknat diskussioner om "liv med hiv" och det är väl något att ta med till nästa konferens. Det har också blivit väldigt tydligt att förutsättningarna och utmaningarna skiljer sig mycket åt i syd och nord. Att bekämpa fattigdom är en förutsättning för att bekämpa hiv.

Vi har under veckan pratat mycket kriminalisering och stigma. Det har varit roligt att få presentera de framsteg vi gjort i Sverige och ge hopp till andra. Med oss hem har vi massor av nya kunskaper och som sagt kontakter. Under veckan har vi också sörjt förlorade vänner som dog i den hemska flygplansnedskjutningen. Det var inte hundra av våra vänner som dog vilket vi först befarade men dådet har ändå färgat veckan på plats.

I morgon åker vi hem och efter en över ett dygn lång resa tar vi lite semester. Det ska bli väldigt skönt. Tack till alla som följt oss här i Melbourne. Nu checkar era korrenspodenter ut.

Vid tangenterna:Marielle och Andreas.


Kan vi hindra spridningen av hiv i syd?

Det börjar dra sig mot slutet av vår vecka här i Melbourne och världsaidskonferensen. Visserligen har vi ett intensivt dygn kvar av möten och föreläsningar men med mängder av intryck får man sammanfatta lite i taget. En fråga som varit närvarande hela veckan är den om ekonomisk ojämställdhet. I fattiga länder är epidemin ofta mer utbredd. 

Under gårdagen talade före detta president Bill Clinton på temat. Hans budskap var att vi inte kan fråga oss om vi har råd utan vi måste konstatera att vi inte har råd att låta bli att finansiera ansträngningar att stoppa hiv och aids till exempel genom WHO. Det är så klart helt riktigt men orden klingar lite tomt när den indiska imaterialrättsjurusten Kajal Bhardwaj tidigare samma dag effektivt visat hur patent och handelsavtal effektivt stoppar de fattigaste från att få tillgång till behandling där länder som USA och regioner som EU är drivande. Ytterligare ett starkt vittnesmål från syd stod Daisy Namakula från Uganda för när hon berättade om att hon blivit avvisad från kliniken med orden "du får vänta tills någon dör, vi har inte tillräckligt med medicin för dig".

Kampen mot hiv och aids består alltså inte bara av forskning kring nya behandlingsmetoder, det handlar också om att människor verkligen måste få tillgång till dem. Fattigdom och stigma ger sjukdomen utrymme att spridas och plåga människor i syd. Nu när vi vet att behandling effektivt förhindrar viruset att spridas borde så klart så många som bara är möjligt få tillgång till behandling.

onsdag 23 juli 2014

Protestmarsch och minnesstund

Under de flesta aidskonferenser sker det en protestmarsch, ibland större och ibland något mindre. Även på denna konferens hade man arrangerat en marsch som ett sätt att skapa publicitet och för att driva frågor om mänskliga rättigheter framåt. Det handlade om s.k. 'key populations' som msm, personer i fängelse,  missbrukare och transpersoner. Men så klart om rättigheter för personer som lever med hiv. Många på konferensen har pratat om att testa så många som möjligt för att sen få dom i behandling för att kunna få stopp på epidemien. Denna masstestning har fått många att reagera då man inte får begå övergrepp i denna jakt och att man inser de svårigheter som är kopplat till testning och diagnosticering som stigma och diskriminering. NGO:s kräver att länder och multilaterala organisationer avsätter mer pengar åt arbetet med mänskliga rättigheter.

Marschen avslutades med en minnesstund med tända ljus och musik och tal för att minnas dom som av olika anledningar inte är med oss längre eller kan vara på plats, inklusive de aktivister och forskare som dog i flygkraschen av MH17.





tisdag 22 juli 2014

Sverige i fokus i Melbourne

Idag har det varit mycket Sverige i fokus här i Melbourne. Förutom att vi träffat den ca 25 personer starka svenska gruppen som är på plats så har ambassadör Anders Nordström talat om Young Leaders på ett stort och välbesökt seminarium. Dessutom har vårt förändringsarbete med kriminalisering av personer som lever med hiv rönt stor uppmärksamhet.



Som vi redan berättat om har det genom åren uppmärksammats att vi är ett land som genom åren dömt många hivpositiva personer till fängelse. Att då få vara det goda exemplet på hur man gör förändring känns så klart fantastiskt. I en av de stora plenarsesionerna lyftes det svenska exemplet idag som föredöme. Väldigt roligt för oss som jobbat med frågan under lång tid. Ovan en bild från Sally Camerons fina presentation.


På eftermiddagen presenterade vi också vårt arbete genom en posterutställning. Under de timmar vi stod vid postern för att svara på frågor fick vi besök av nyfikna från Australien, Norge, Nigeria, Belgien, USA, Sverige och ett antal andra länder. En lyckad presentation helt enkelt. Även andra posters tog upp den svenska situationen. Det internationella samarbetet i dessa frågorna är oerhört viktigt.